Min sorg
Kan ni fatta....det blir bara värre och värre...min längtan efter Ville hunden är så stor och svår....Varje kväll jag kommer hem är det bara gråt och gråt. Idag är det ledig dag, gissa vad jag gör, jo jag bara sitter här och gråter, får inte för mej något alls. Sen är jag alldeles slut i kroppen, ont i axlar som ständigt spänns uppåt. Gubben mitt allt, han masserar mig på kvällen, men jag får ju istället träningsvärk...Tänk vad denna lilla parvel sätter spår överallt...jag vet sedan föregående djur att det är svårt att mista dem, men Ville han var något alldeles extra.
Vi skaffade honom under det året jag gick hemma med friår, han och jag varje dag, ett team liksom, vi gjorde allt tillsammans, han låg vid mina fötter så fort jag satte mig ner. Sen började jag att jobba igen inne i Karlstad och Ville kom till sitt älskade hunddagis...där trivdes han så himla bra och vi var trygga. Han fick vara där i 11 mån. Vi trodde han skulle få bli gammal med oss och få bli pensionerad på dagis...men han blev 3 år och 2 månader.
Man vet vad man ger sig in i när man skaffar ett djur men man tror aldrig att det skall sluta så fort som det gjorde med Ville. Ungarna flyttade hemifrån en efter en och då kom Ville in istället. han fick allt av oss, ja vi har det fruktansvärt jobbigt just nu. Vi gråter och pratar....sen sätter man igång med olika projekt för att döva smärtan. Som nu med verandan.
Igår efter jobbet blev jag kvar i stan, gubben skulle ut på kvällen och jag ville att han skulle få ta sig några öl...stannade för att köra honom hem.
Blev bjuden på mat av Lina och Daniel, stuvade makaroner och hemgjorda pannbiffar, det var jätte gott...
Här står de och hjälps åt i köket...tack för maten.....
Jag stannade till vid Stadsträdgården för att njuta av de underbara Magnoliorna som blommar för fullt nu. Vi har en jätte fin trädgård här i stan som är välbesökt och den är mycket fin att strosa i om man vill njuta av vackra blommor.
Här börjar min vandring in mot det vackra.
En del var i knopp men de flesta blommade för fullt.
En underbart rosa....
Denna vackra vita, det är helt otroligt att det blommar på bar kvist. Ser ibland lite konstigt ut...
Ja lite grönt växer det till blomman också.
Denna rosa är min absoluta favorit. Va tycker ni om detta underliga träd. Har ni någon i er trädgård. I vår stad Karlstad skall det nu göras vid Museet, en magnoliapark.
Lite andra blommor som växer i stadsparken också....
Här en azalearododendron...pytte små blommor...vacker och lite annorlunda...
Ja i denna park kommer jag tillbringa många timmar i sommar, det kommer ju hela tiden nya blommor, den ena vackrare än den andra.
Åkte en sväng till Ikea och köpte två lampor till rummet, lite mörkt på kvällen när vi sitter i slapparstolen och läser.
Sen hämtade jag gubben vid 21.00, solen sken länge denna kväll.
Stadshotellet i bakgrunden och klarälven i förgrunden...vår stad är vacker...
Sen for vi hem till vårt paradis i lilla byn, här är också grönt och blommande.
Som sagt, jag sitter här och gråter...tittar ut mot graven...känner hur Ville säger till mig...Matte, ryck upp dej, jag har det bra nu...jaja...bara att gilla läget....sorgen tar tid, jag vet...men herre gud va jobbig den kan vara, den gör mej ju sjuk....
Jag älskar denna tiden, våren...vill njuta av den trots min allergi...men det är så svårt.
Skall ta mej ner till mamma och pappa nu, mammas syster har gått bort och det är en del som skall ordnas med innan begravningen...
Ikväll ishockey, kvartsfinal mellan Trekronor och Tjeckien, kan bli en svår match men håller vi alla tummar vi har så går det vägen....
Ja parken är underbar! Eftersom jag kommer vara ledig i sommar, så kan vi ju sitta där ihop du och jag ;) kramar
Ja det kommer att sitta i ett bra tag.. fortfarande ibland så har jag gråtdagar då det kommer över mig, det kan vara något speciellt som man gör då man brukade vara tillsammans med hunden eller som nu när någon anan är drabbad så kan man igen känna denna sorg och man vet så väl och lider med andra som råkat ut för att mista sin hund.
Det kan tyckas överdrivet men det är precis som du beskriver det, en familjemedlem som man är van att ha omkring sig....jag säger som Mattis i Ronja Rövaredotter " han fattas mig".
Viktigast är att du tillåter dig att vara ledsen och sörja för som småning om kommer det att kännas lite, lite bättre och sen lite, lite bättre.
Kram på dig
Mari
Det kommer säkert att vara svårt ett tag, minnena finns ju där! Det märks på dina inlägg att du inte är den vanliga Kicki inte!
Det kommer att bli bättre
Kramar om dej
Ja, vad ska man säga.
Jag har varit där själv...
Det är tråkigt och ledsamt, och som sagt var, det kommer ta ett tag.
Men gumman min, du vet var jag finns!!!
Kramis!!
Sorgen måste få kännas outhärdlig, det blir bättre, men den skall ha sin tid.. Tänker på Er och hoppas på att det med tiden blir lättare i sorgen efter Ville...
Kramar på dig Kicki!!
